Anknytning

När ett litet barn föds är det helt inställt på att kommunicera med omvärlden. Via ansiktsuttryck, rörelser, gester och vokaliseringar kommunicerar barnet sina behov. Anknytningssignalerna är en biologisk medfödd överlevnadsmekanism som visar sig i form av de beteenden barnet visar. Födelseskriket ses som den första anknytningssignalen ”Här är jag, ta hand om mig för jag klarar mig inte själv!” (Broberg, Granqvist, Ivarsson, & Risholm Mothander, 2006)

Anknytningsteorin handlar om hur känslomässig och fysisk närhet mellan ett barn och den person som tar hand om barnet påverkar relationen dem emellan samt även barnets utveckling till en trygg och självständig individ. Att knyta an är ett medfött behov hos barnet av att skapa nära känslomässiga band till den eller dem som tar hand om det och som kan ge barnet skydd, tröst och trygghet. Anknytning är ett organiserat beteendesystem vars syfte är att garantera att anknytningspersonen finns tillgänglig för barnet. Begreppen trygg bas, säker hamn och modell är centrala i anknytningsteorin. Den överordnade funktionen hos systemet är att se till att få beskydd och det är ett medfött system som är aktivt hela livet igenom (Broberg et al., 2006).

Hos föräldrar finns ett omvårdnadssystem som aktiveras av barnets anknytningssignaler och när föräldern svarar på sitt barns signaler så skapas en bindning till barnet hos föräldern s.k. bonding (Klaus, Kennell, & Klaus, 1995).

Det krävs tid, engagemang och kontinuitet för att en anknytningsrelation ska utvecklas i samspel med anknytningspersonen. Under det första halvåret behöver dyaden hitta en gemensam rytm i sitt samspel och först vid 6 månaders ålder börjar anknytningen till en specifik person att visa sig tydligt då barnet sänder sina anknytningssignaler till specifika och närstående personer.

Anknytningsrelationen påverkar hur barnets hjärna utvecklas. Det finns idag forskning som visar på vikten av nära känslomässiga relationer för att nervsystemet och de olika områdena i hjärnan ska utvecklas på ett optimalt sätt och där förälderns förmåga att hjälpa barnet att reglera sina känslomässiga upplevelser är av allra största betydelse (Hart, 2010). Föräldern behöver vara en trygg bas att utgå ifrån för barnet men också en säker hamn att komma tillbaka till och dessutom behöver föräldern agera modellför hur man kan bete sig i olika situationer. Hur väl föräldern svarar på spädbarnets anknytningssignaler hänger ihop med hur väl barnet senare i utvecklingen kan använda föräldern som en trygg bas att utgå ifrån och hur barnets anknytningsmönster utvecklas (Broberg et al., 2006; Broberg et al., 2008).

Kvaliteten på anknytningsrelationen påverkar barnets psykologiska utveckling då barnet behöver få stöd att utveckla sin självständighet och sina inre representationer av relationen med den primära anknytningspersonen. Detta ligger till grund för hur barnet börjar få en förståelse för och erfarenhet av hur det är att vara tillsammans med andra. När barnet inom ramen för anknytningsrelationen kan både söka skydd hos föräldern men där också få stöd att utforska sin omvärld utvecklas dessa inre representationer som blir viktiga erfarenheter för barnet att ta med sig när det skapar nya relationer med andra människor genom livet (Stern, 2003, 1996).

Musikterapi och anknytning

I musikterapi är icke verbal kommunikation centralt och där är anknytningsteorin en grundläggande teori för att förstå vad som sker och vad som är verksamt i musikterapi med människor i olika åldrar. 

Pernilla Hugoson, doktorand